Kapitel 4: Yoh åker!

-Åh, herre, vad jobbigt det här är! Klagade Tommy. Jag kunde inte säga emot. Vi hade vandrat i tre dagar nu. Med mat, sov kläder, och medicin hade våra väskor blivit rätt så tunga. Vi hade,också, bara sovit i ett par timmar, innan vi var tvugna att fortsätta vägen till Eld Nationen.

Nu rös jag. Tanken på vad som kunde ha hänt min familj gjorde mig rädd. Innan hade jag inte tänkt på det, jag hade varit för upptagen av att gå,äta, och sova. Men nu när jag tänker på det, så blir jag,inte bara ledsen, utan stressad också. Det var inte heller bara för att min familj var tillfånga tagna, utan också om vad jag skulle göra där när jag hade anlänt. Visst jag skulle upp på ett torn och hälsa på någon snubbe som skulle hjälpa oss. Men tänk om det inte hjälpte, tänk om mina föräldrar redan var döda, tänk om mina kompisar också blev tillfånga tagna.

Apropå mina kompisar, så hade de smygit efter mig. Jag hade inte märkt något innan Tommy skrikit av att en bäver biti hans fot. Kara sa att jag inte skulle oroa mig, att jag skulle se det som en tjänst. Men jag vet inte om det är en bra tjänst,tänk om de dör? Jag borde inte tänka sådana tankar, men jag är bara orolig. Jag vill inte förlora mina vänner också.

- Yoh? Vad är det? Frågade Kara oroligt.
- Huh? Nej, jag tänkte bara. Jag ville inte att hon skulle börja oroa sig, och jag ville definitivt inte att hon skulle få veta att jag var nervös inför uppdraget.
- Det kommer att gå bra för dig, vi är här med dig. Så oroa dig inte. Hon gav mig ett värmande leende.
- Tack, Kara. Nu var jag ändå rätt så glad över att jag hade mina vänner vid min sida.

*****Eld Nationen*****

- Du kan träffa Herren nu. Sa dörrvakten.
- Ja, ja. Släpp fram mig bara! Jag puttade ivrigt bort vakten och stampade mig in i Mellanrummet.
`Du kan träffa Herren nu!´ Härmade jag vakten för mig själv.
`Varför inte; Du kan träffa din Far nu?!´ Jag blev bara surare när Etienné fick gå in utan problem. `Varfär fick hon det?!?!´

Jag och Etienné är syskon. Herre Kalltah är vår pappa. Ganska coolt, eller hur?
Hur som helst så ska kungafamiljen vara den ideala familjen. Med pengar, intelligens, elegans, och makt? Visst har jag rätt, eller hur? Det kanske är så på utsidan, men det är faktiskt svårt. Man ska kunna göra alla nöjda och glada hela tiden. Speciellt den ledande, alltså Fadern.
Sonen ska ärva tronen efter Fadern. Men han måste bevisa att han är värdig den platsen, speciellt om man hade ett annat syskon.

Min syster, Etienné, är två år äldre än mig. Vid den tiden blev min pappa orolig, han ska ha en son att ärva sin tron, inte en dotter. Jag föddes inte förrän två år senare. "Sent kom du också!" brukade min syster säga för att reta mig. Jag tror hon inte menade det som ett skämt, för det skapade problem för mig själv.

Min syster skulle alltid vara bäst på allt, om inte det, så var hon i alla fall lite bättre än mig. Hon lärde sig att gå, prata, äta och dricka vanligt tidigare än mig. Det tog mig två år att ta det första steget. Att prata tog längre tid. Hon lärde sig elementet Eld mycket bättre än mig, även om jag hade träning alla dagar i veckan, och fler timmar. I skolan var hon också bättre än mig. Även om hon var äldre än mig, och gick två klasser högre än mig, så hamnade jag så småningom i hennes tidigare klasser. Då brukade pappa se om jag hade fått likadana betyg som henne, eller förhoppningsvis bättre. Men det blev det inte.

Jag började märka att pappa tog Etienné med sig mer än vad han tog med mig. Han tog henne med sig på möten, utlfykter, han berättade historier för henne, han kom och tittade på hennes träningar också. Det visste jag, för jag brukade ofta titta på de i smyg, lyssna på dem i smyg. Jag ville också att pappa skulle säga "Du gjorde det bra idag" eller "Lucka till" i alla fall något sånt. Men det fick jag aldrig. Ibland så märkte min syster det "Avundsjuk? Du kan alltid börja träna" brukade hon säga.

Min mamma sa ingenting. En gång när jag var ungefär 5 år, då hade min pappa köpt glass till min syster och inte till mig, även fast jag sagt att jag hade velat ha det. Jag hade då sprungit till min mamma och gråtit. Mamma hade bara svarat "Jaha..." och "Men din syster fick det som belöning, hon förkänade det. Du ska göra något för att kunna få en glass" Jag märkte senare att hon varit sur den dagen, men hon behövde inte vara så grov i munnen. Men hon stack iväg ändå senare, med en annan man troligen. För jag hade hört henne var med en annan man på kvällarna och sett hur en annan man brukade gå iväg på morgonen.

- Faye, hur står det till? Jag hörde en mörk röst avbryta mina tankar.
- Oh, bra. Svarade jag. Jag visste egentlige inte hur jag skulle svara, eller vad jag skulle svara.
- Fick ni tag på familjen? Frågade han.
Jag tittade upp mot honom och såg honom le lite mot mitt svar.
- Ja, vi fick familjen.
- Vad bra. Tog du fast hela familjen? Frågade han igen. Jag kunde nu känna hur hans dova röst ekade i rummet. Lite läskigt.
- Nej, men jag skickade brev till den yngste. Just när jag svarat, insåg jag hur konstigt det lät.
- Skickade..Skickade du ett brev? Hans ögonbryn höjdes, som istället för ett frågetecken. Hans leende dog ut.
- J-ja, um, det var för att, um, ... Hans intensiva stirrande gjorde mkig nervös, och jag svor åt mig själv för att jag visat mig som svag.
- Jag tror att han vill säga att han skickade ett brev för att locka den yngste hit. Vi behöver den yngsta för att kunna få fram blod demonerna.

`Blod demonerna?! Det hade han inte sagt något om till mig!´ Nu förstod jag, de hade tänkt använda blod demoner istället för de andra demonerna. De andra demonerna måste dött ut. Men varför sa han inte det till mig? Jag höll på att spy när han tackde min syster och inte mig.

"Faye, du gjorde det bra som skrev det där brevet. Men du kanske borde kidnappat föräldrarna istället för att sitta och bestämma om du ska ha doftande papper eller färgat papper!" Viskade hon medans vi gick ut.

Jag var tvungen att låsa in mig på toaletten för att jag inte skulle bränna upp hennes hjärna.

*****Yoh*****

Nu tänkte vi sova längre än vi gjort de tidigare dagarna.
Men även nu när alla ligger ned och sover, så stirrar jag på den mörka himmlen. Det är tyst, förutom gräshopporna som låter, och vinden som blåser lite då och då. Träden som har omringat oss, ger en mysig känsla.
Jag stänger mina ögon och andas in den fräscha luften, innan jag faller i en djup sömn.