Kapitel 6: Mot Palatset!

Jag hörde att rösterna började närma sig. Från början visste inte jag vad jag gjorde, men jag sprang upp på väggarna och upp på guldkronan, där hängde jag. Jag tror att jag ville se hur dem såg ut, hur Luft demonen såg ut.

Till slut kom de fram till dörren, och öppnade den. Jag blev shockad. Så unga?! Och de verkade inte vara direkt bra krigare. `Vad fan gör de här?´ tänkte jag och `Det här är ingen lek, tror de att det är ett skämt?´.

Jag stannade upp när jag märkte, vad jag trodde var, Luft demonens blick.Det såg ut som att vara en mix av stress, sorg, otålighet, och han såg framför allt besviken ut, när ingen svarade på deras rop. Det såg ut som om han skulle gråta.

`Vad håller jag på med?´ tänkte jag. Jag började känna sympati för de. De hade nog gått en lång väg för att komma hit.

Jag började tänka på vad Luft demonen måste ha tänkt när han hittade sitt hus sönder bränt? Efter allt hat han måste stått ut med. Jag visste att det var min pappa som hade dödat Xio, jag visste att det var fel. Men det var inte förrän nu jag insåg det.

*****Yoh*****

Just när vi tänkte gå, så hoppade det ned en figur. Eller rättare sagt en människa. Han var rätt lång, kanske inte så mycket äldre än oss. Han hade blont hår, med gula, nej guldiga ögon. Han höll ett stressad ansikts uttryck.

- Kom med mig, skynda er! Ropade han. Vi sprang efter honom, i tron att han skulle hjälpa oss.

När vi spungit nedför en trappa. Då var jag tvungen att fråga.
- Vart ska vi? Frågade jag lite långsamt.
- Vi ska till Palatset, döda Kalltah, och hitta era föräldrar! Sa han med en lugn röst.
- Ursäkta? Vad sa du? Kara lät helt förbryllad.
- Du hörde mig, vi ska döda min pappa, och hitta dina föräldrar.

Kapitel 5: Anländning

-Yoh vakna! Vakna!! Jag vaknade av att något, som kändes som en kokosnöt, slog mitt huvud. Innan jag han skrika till av smärta, så kände jag två fingrar pressa mot mina läppar.

-Shhh!! Kolla! Viskade Tommy medans han pekade på en bäver. Jag kände på mitt huvud, och hittade ingen bula, `Tur´ tänkte jag. Jag tittade upp mot Tommy som stod och, det såg ut som att han, spionerade på bävern.

- Det är en bäver vad är det för fel på det? Svarade jag trött, det gjorde fortfarande ont i huvudet på mig.
-Det är samma bäver som bet mig! Viskade han rätt så högt.
- Okej, så vad ska du göra? Jag var lite orolig, Tommy kunde hitta på vad som helst.
- Jag ska döda den!! Utropade han glatt. Han märkte inte att bävern sprungit iväg av rädsla, och att Kara vaknat.

-Erm, du får nog döda den någon annan gång. Muttrade jag medans jag reste mig upp för att packa tillbaka allt i väskan, oc göra frukost.

- Nej!! Omöjligt! Den var ju här nyss!! Tommy såg ut som att han precis förlorat sitt liv, och sedan inte vetat att han förlorat det.

Efter att vi ätit frukost, packat ihop våra grejer, lyssnat på Tommy's tjafs om bävern, så var vi klara för avfärd. Nu skulle vi bara till en hamn, hitta en båt som kan åka till Eld Nationen, och vips så är vi framme!

*****Eld Nationen*****

Jag packar sina grejer i en väska. Jag ska till tornet inom ett par dagar. Jag kommer inte ihåg, och orkar inte räkna. Det kanske beror på att jag har haft mycket mardrömmar den senaste tiden. Därför hade jag inte fått nog med sömn. Jag är otroligt trött och vill bara gå och lägga mig, men istället går jag till matsalen. Där jag skulle äta frukost, med resten av familjen.

När jag då hade ätit frukost så var jag tvungen att gå tillbaka till mitt rum och duscha.Mitt rum var som min pappas, fast såklart mycket mindre. Till skillnad från allt annat så var badrummet faktiskt vitt. Därför blev det alltid en så shock för ögonen, när man gått in dit, att jag ofta blir tvungen att hålla handen för ögonen.

När jag var klar i badrummet, så klädde jag på mig, tog tag i min väska och gick ut ur rummet. Utanför palatset så hittade jag mina vakter och medhjälpare. Det var då vi gick iväg.

*****Yoh*****

Hamnen var precis som alla andra hamnar. Fullpackad. Människor överallt som knuffades, trampade på dina fötter, tappade saker på dig m.m. Även det så hittade vi en båt som körde oss till Eld Nationen. Eftersom att det var krig mot Eld Nationen så var det olagligt att åka dit.

Så därför hittade vi båten längst borttom hamnen, vid slutet ungefär. Det kostade inte så mycket heller. Det var ju bra, vi hade inte så mycket pengar på oss.

-Varför ska ni till Eld Nationen, barn? Frågade en av passagerarna.
Jag tittade på Kara och Tommy för svar, men de var lika förvirrade som mig.
-Um...Vi ska hälsa på en släkting...Jag hoppades på att han skulle tro på min lögn.
- Jaha, okej! Är det inte lite för farligt för er småungar att åka till Eld Nationen ensamma? Tillåter era föräldrar verkligen det? Frågade han nyfiket.

Jag skulle precis säga något innan Tommy avbröt mig.
- Våra föräldrar litar på oss! Vi har varit här innan, också!! Han räckte tummen upp, och gav mannen ett starkt, glimmande leende.
-O-Okej. Om ni är så säkra på det så..Det syntes att mannen var obekväm med Tommy's beteende. `Men det blir bara bättre så´ Tänkte jag.

Efter ett par timmar av sömn, så vaknade vi att det ringde på klockan i båten.
Vi hade börjat närma oss, och det var snart dags att gå av.
Men till vår förfäran, så hittade inte vi våra väskor. Vi letade överallt, och till och med frågade människor som var ombord. Men tillslut var vi tvugna att gå av. Precis när vi gått av båten, så kom mannen, som hade pratat med oss tidigare, fram till oss.

- Jag tror att ni har glömt de här. Sa han med ett leende, medans han höll upp våra väskor.
- Hade du tagit dem? Undrade Tommy.
- Nej, det var en man som försökte stjäla från er, jag tog väskorna ifrån honom och gömde dem.
- Aha, okej. Tack snälla farbrorn! Vi uppskattar det mycket! Vi buggade samtidigt, sa adjoö, och drog iväg.

*****Eld Nationen*****

- Här är det. Sa jag högt så att alla vakter stannade upp bakom mig.

Vi gick in i det stora tornet, och uppför ett par trappor. Vi var tvugna att tända ett par facklor för att kunna se. Vi gick upp till rummet och jag sa till de att inta deras platser utanför.

- Jag kommer att ringa på den där ring klockan, då ska ni komma in. Uppfattat? Sa jag högt och tydligt, när jag pekade på klockan.

Jag väntade i ett par timmar. Tornet var inte så långt ifrån den närmaste hamnen,`de borde vara här snart´ tänkte jag.

Just när jag tänkt klart den tanken, så hörde jag ytterdörren slå upp och röster började höras.

De hade anlänt.

Kapitel 4: Yoh åker!

-Åh, herre, vad jobbigt det här är! Klagade Tommy. Jag kunde inte säga emot. Vi hade vandrat i tre dagar nu. Med mat, sov kläder, och medicin hade våra väskor blivit rätt så tunga. Vi hade,också, bara sovit i ett par timmar, innan vi var tvugna att fortsätta vägen till Eld Nationen.

Nu rös jag. Tanken på vad som kunde ha hänt min familj gjorde mig rädd. Innan hade jag inte tänkt på det, jag hade varit för upptagen av att gå,äta, och sova. Men nu när jag tänker på det, så blir jag,inte bara ledsen, utan stressad också. Det var inte heller bara för att min familj var tillfånga tagna, utan också om vad jag skulle göra där när jag hade anlänt. Visst jag skulle upp på ett torn och hälsa på någon snubbe som skulle hjälpa oss. Men tänk om det inte hjälpte, tänk om mina föräldrar redan var döda, tänk om mina kompisar också blev tillfånga tagna.

Apropå mina kompisar, så hade de smygit efter mig. Jag hade inte märkt något innan Tommy skrikit av att en bäver biti hans fot. Kara sa att jag inte skulle oroa mig, att jag skulle se det som en tjänst. Men jag vet inte om det är en bra tjänst,tänk om de dör? Jag borde inte tänka sådana tankar, men jag är bara orolig. Jag vill inte förlora mina vänner också.

- Yoh? Vad är det? Frågade Kara oroligt.
- Huh? Nej, jag tänkte bara. Jag ville inte att hon skulle börja oroa sig, och jag ville definitivt inte att hon skulle få veta att jag var nervös inför uppdraget.
- Det kommer att gå bra för dig, vi är här med dig. Så oroa dig inte. Hon gav mig ett värmande leende.
- Tack, Kara. Nu var jag ändå rätt så glad över att jag hade mina vänner vid min sida.

*****Eld Nationen*****

- Du kan träffa Herren nu. Sa dörrvakten.
- Ja, ja. Släpp fram mig bara! Jag puttade ivrigt bort vakten och stampade mig in i Mellanrummet.
`Du kan träffa Herren nu!´ Härmade jag vakten för mig själv.
`Varför inte; Du kan träffa din Far nu?!´ Jag blev bara surare när Etienné fick gå in utan problem. `Varfär fick hon det?!?!´

Jag och Etienné är syskon. Herre Kalltah är vår pappa. Ganska coolt, eller hur?
Hur som helst så ska kungafamiljen vara den ideala familjen. Med pengar, intelligens, elegans, och makt? Visst har jag rätt, eller hur? Det kanske är så på utsidan, men det är faktiskt svårt. Man ska kunna göra alla nöjda och glada hela tiden. Speciellt den ledande, alltså Fadern.
Sonen ska ärva tronen efter Fadern. Men han måste bevisa att han är värdig den platsen, speciellt om man hade ett annat syskon.

Min syster, Etienné, är två år äldre än mig. Vid den tiden blev min pappa orolig, han ska ha en son att ärva sin tron, inte en dotter. Jag föddes inte förrän två år senare. "Sent kom du också!" brukade min syster säga för att reta mig. Jag tror hon inte menade det som ett skämt, för det skapade problem för mig själv.

Min syster skulle alltid vara bäst på allt, om inte det, så var hon i alla fall lite bättre än mig. Hon lärde sig att gå, prata, äta och dricka vanligt tidigare än mig. Det tog mig två år att ta det första steget. Att prata tog längre tid. Hon lärde sig elementet Eld mycket bättre än mig, även om jag hade träning alla dagar i veckan, och fler timmar. I skolan var hon också bättre än mig. Även om hon var äldre än mig, och gick två klasser högre än mig, så hamnade jag så småningom i hennes tidigare klasser. Då brukade pappa se om jag hade fått likadana betyg som henne, eller förhoppningsvis bättre. Men det blev det inte.

Jag började märka att pappa tog Etienné med sig mer än vad han tog med mig. Han tog henne med sig på möten, utlfykter, han berättade historier för henne, han kom och tittade på hennes träningar också. Det visste jag, för jag brukade ofta titta på de i smyg, lyssna på dem i smyg. Jag ville också att pappa skulle säga "Du gjorde det bra idag" eller "Lucka till" i alla fall något sånt. Men det fick jag aldrig. Ibland så märkte min syster det "Avundsjuk? Du kan alltid börja träna" brukade hon säga.

Min mamma sa ingenting. En gång när jag var ungefär 5 år, då hade min pappa köpt glass till min syster och inte till mig, även fast jag sagt att jag hade velat ha det. Jag hade då sprungit till min mamma och gråtit. Mamma hade bara svarat "Jaha..." och "Men din syster fick det som belöning, hon förkänade det. Du ska göra något för att kunna få en glass" Jag märkte senare att hon varit sur den dagen, men hon behövde inte vara så grov i munnen. Men hon stack iväg ändå senare, med en annan man troligen. För jag hade hört henne var med en annan man på kvällarna och sett hur en annan man brukade gå iväg på morgonen.

- Faye, hur står det till? Jag hörde en mörk röst avbryta mina tankar.
- Oh, bra. Svarade jag. Jag visste egentlige inte hur jag skulle svara, eller vad jag skulle svara.
- Fick ni tag på familjen? Frågade han.
Jag tittade upp mot honom och såg honom le lite mot mitt svar.
- Ja, vi fick familjen.
- Vad bra. Tog du fast hela familjen? Frågade han igen. Jag kunde nu känna hur hans dova röst ekade i rummet. Lite läskigt.
- Nej, men jag skickade brev till den yngste. Just när jag svarat, insåg jag hur konstigt det lät.
- Skickade..Skickade du ett brev? Hans ögonbryn höjdes, som istället för ett frågetecken. Hans leende dog ut.
- J-ja, um, det var för att, um, ... Hans intensiva stirrande gjorde mkig nervös, och jag svor åt mig själv för att jag visat mig som svag.
- Jag tror att han vill säga att han skickade ett brev för att locka den yngste hit. Vi behöver den yngsta för att kunna få fram blod demonerna.

`Blod demonerna?! Det hade han inte sagt något om till mig!´ Nu förstod jag, de hade tänkt använda blod demoner istället för de andra demonerna. De andra demonerna måste dött ut. Men varför sa han inte det till mig? Jag höll på att spy när han tackde min syster och inte mig.

"Faye, du gjorde det bra som skrev det där brevet. Men du kanske borde kidnappat föräldrarna istället för att sitta och bestämma om du ska ha doftande papper eller färgat papper!" Viskade hon medans vi gick ut.

Jag var tvungen att låsa in mig på toaletten för att jag inte skulle bränna upp hennes hjärna.

*****Yoh*****

Nu tänkte vi sova längre än vi gjort de tidigare dagarna.
Men även nu när alla ligger ned och sover, så stirrar jag på den mörka himmlen. Det är tyst, förutom gräshopporna som låter, och vinden som blåser lite då och då. Träden som har omringat oss, ger en mysig känsla.
Jag stänger mina ögon och andas in den fräscha luften, innan jag faller i en djup sömn.

Kapitel 3: Den onda världen!

Det är morgon i Eld Nationen, och inte alla är vakna.
Men det är definitivt Kalltah.

- Vad är det som är så viktigt, så att ni måste störa min sömn?!
- Herre, vi ber vädligt mycket om ursäkt. Men, som sagt, så har något viktigt hänt.
Det är brådskande!
- Vadå?! Sa Kalltah otåligt.
-Demonen som vi skulle använda mot Luft och Jord Nationerna. Den demonen dog ut!
Vår plan -SLAM-

Kalltah small dörren framför näsan på assistenten, innan han ens fått prata klart.

-Säg ingenting. Sa den ena assistenten, stelt och surt.
Plötsligt small dörren öppen igen. Kalltah hade bytt om till något som han kunde gå runt med, utan att skämmas.
Han tittade en sista gång tillbaka in i hans rum, för att se om han hade glömt något.

Hans rum var mörkt och stort. Rektangel format. Mitt emot dörren, på andra sidan väggen, så låg hans enorma skrivbord. Hans mörka, bruna, och stora skirvbord. Fönstrerna, som låg höger om skrivbordet, var stora och täcktes med röda gardiner som nästan nådde ner till golvet. Sängen som låg mittemot fönstret, mot den korta väggen, var stor och gjord av mörk trä. Hade vinröda siden överkast.Vid väggen andra sidan sängen, så låg en soffa. En svart stor soffa med ett kaffe bord, gjord av mörk trä. PÅ golvet låg en röd matta, som täckte hela rummet. Mitt i mattan så låg Eld Nationens märke fast sydd. Nästan bredvid dörren, mitt emot sängen, så stod hans enorma garderob, den också i mörk trä. I garderoben så låg dura märkeskläder, skor gjord av äkta läder, päls jackor, siden rockar o.s.v.

- Är du klar, Herre? Frågade en av assistenterna otåligt.
- Ja, ja! Kalltah's heta temperament började ta av lite grann.
De gick hastigt till mellanrummet, det rummet som Kalltah hade alla sina möten i. De gick så fort att Kalltah's rock fladdrade s långt back, så att assistenterna fick gå ett par steg bakom honom, för att inte trampa på rocken.

Nu var de framme i rummet. Mellanrummet, som det kallades, var otroligt stort. Längst bort om höger så låg Kalltah's tron. Tron var stor och röd. Låg också högt upp mot väggen, så högt att det fanns trappsteg på båda sidorna om tronen. Väggarna var röda och svarta. På tacket så låg en guld krona, som höll upp alla 500 ljus. Det var rätt så lite med tanke på alla andra ljus som låg utspridda över rummet, och alla facklor som satt uppe mot väggarna. Ändå så verkade dte aldrig bli tillräckligt ljust i rummet. Nerför väggarna hängde, så kallade gardiner, med Eld Nationens märke på. PÅ höger sida hängde röda, och på vänster sida låg svarta gardiner.

När Kalltah hade suttit sig på sin tron, utropade assistenterna.
- Nå Herre, vad ska vi göra? Det nästan ekade i rummet när de sagt det. De hade pratat så högt så att en av assistenterna rös, av sin egen höga röst.
Men Kallta satt fortfarande där tyst som en mus. Han bara satt där och stira in i tomma intet.

-H-Hallå? Frågade en av de nervöst. Fortfarande inget. Eller, jo. Efter att Kalltah pustat högt, sa han äntligen något.
-Erm..Jag har en idé! Vi kan få nya demoner!! Utropade han stolt.
- VADÅ?! HUR DÅ?!?! Utropade/skrek en av assistenterna ivrigt. Han slutade genast han han blev slagen på armen av sin kollega.
- Vi kan ta luft demonerna! De blåser bort alla jord tämjare, och kan skapa stora snö laviner hos vatten folket! Förklarar han.
- Men, de dog för flera år sedan...Sa den ena assistenten.
- VA?! Ja, just det...Men! Eld demonerna då?! Frågade han lite missnöjd.
- Du menar väl drakarna? De dog ut för flera tusen år sedan. Sa den samma assistenten.
-Ja just det. Sa Kalltah, medans han kliade sig på huvudet. Innan han, plötsligt, hoppade upp och ropade:
- JORD DEMONERNA!!
- Erm, du...Finns det verkligen? Jag tror inte det finns. Assistenten tvekade lite i tron av att Herren skulle bli arg.
-Jaha? Men då får vi slå till med något annat. Kalltah log ett, rätt så, läskigt leende. Assistenterna rös av tanken på vad det var som Kalltah hade i tankarna.
- Vi får ta blod demonerna!
- Men, Herre, vi måste framkalla dem. Annars kan vi inte på tag i de! Utropade en av assistenten.
- Det finns bara vissa som kan framkalla dem! La den andra till.
- Ja, jag vet. Därför vill jag att ni åker till Luft demonerna och tillfånga tar dem.
Jag vet exakt vem det är som jag ska skicka. Med det så viftade han bort de rädda assistenterna, och satt kvar där med sitt leende.
Kalltah's fasansfulla skratt kunde höras över hela palatset.

Kapitel 2: Brevet

Jag öppnade brevet. Jag kunde se att den som skrivit brevet, hade haft problem med att skriva. Det var väldigt suddigt, och det var bläckfläckor överallt.
Det var nästan svårt att läsa.

" Hej.. Jag vet att du säkert är rädd och undrar vart dina föräldrar är. Det jag kommer att berätta nu är säkert tungt för dig. Jag vill inte att du ska bli arg och riva sönder brevet. Därför så vill jag att du tar ett djupt andetag, och lugnar ned dig... Så, jag är en av Kalltah's bästa undersåtare, medhjälpare, högrahand, eller om du nu vill kalla det assistent. Men var inte rädd, det är inte så att jag vill vara med i hans parti. Det är därför jag skrivit det här brevet.
Dina föräldrar har blivit tillfångatagna av Eld rikets here, Kalltah. Jag vet att du säkert känner dig stressad, och arg just nu. Men ta inga förhastade slutsattser! Jag ska hjälpa dig att få tillbaka dina föräldrar.
Men då måste du komma hit.
Du måste fara från Luft Nationen, och komma hit till Eld Nationen. Du ska mötta mig vid Eld kammarens slott. Där ska du fråga efter "Sonen, Den mäktige". Du kommer att bli eskorterad till mitt kontor, och där ska vi planera en plan som ska rädda dina föräldrar.
Du vill väl inte vara ensam med allt det du får stå ut med..."

Efter jag läst brevet högt, så skrek Tommy till.
"Jaha! Då drar vi till Eld landet!!" Tommy förstod verkligen inte vad de var tvugna att gå igenom.

"Vad snackar du om?! Vet du var Eld Nationen ligger?!" Kara skrek högt. Det gjorde ont i mitt öra, eftersom Kara var väldigt nära mig.

"Snälla lugna ner er! Ni behöver inte gå, jag ska göra det själv. Det är för farligt." Jag ville inte att de skulle tjafsa. Speciellt nu när de inte skulle följa med. Det skulle bli för farligt. Jag menar, det här är Eld Nationen! De som har eld som element, och är väldigt aggresiva.

Eld Nationen har förändrats.
Förut brukade det vara harmoniskt. Men sen gick Eld Nationen till attack. Den enda som kunde rädda världen var en ung man vid namn Xio.
Xio var, vid den tiden, den enda som kunde mer än två element. Det var väldigt få som kunde "hantera" flera element på samma gång. Självklart fanns det fler än Xio som kunde fler element. Men eftersom att han hade mer kunskaper och visste mycket mer om Eld Nationen, så sågs han som det största hotet.

Xio bodde i Eld Nationen. Han var också en av Kalltah's, just nu Eld Nationens herre, bästa vänner. Men eftersom att Eld Nationen var vid krig vid den tiden, så ville de inte att Xio skulle stoppa dem. Så de anlitade de någon för att kunna stoppa Xio, som kunde döda Xio. De behövde någon som kände Xio, någon som Xio aldrig trott skulle döda honom. Typ som en vän, kanske. Eftersom att Kalltah's pappa var ledare under den tiden, så fick Kalltah uppdraget.

Efter ett tag så märkte folk från Eld Nationen att Xio aldrig kom ut längre, eller att de inte hade sett honom alls. Senare hittades han död, i sitt rum. Utan huvud.

Den hemska nyheten nådde världen över. Och ingen var särskillt glada, förutom Eld Nationens armé, förstås. Men inte bara var han död, någon hade gjort så att det såg ut som om någon annan gjort det. Inte en Eld tämjare. Inte en från Eld nationen alls. Det såg ut som om demoner gjort det. Luft demoner. Det fanns bara en familj som var Luft demoner i Eld Nationen. Min familj.

Vid den tiden var jag bara ett nyfödd barn. Jag förstod inte att det inte var en vidare bra ideé att fortsätta att bo i Eld Nationen. Vi blev utvisade från landet, och det blev våra vänner också. Ledaren hade sagt att de som var nära min familj kunde också vara inblandade i mordet på Xio.

Vart vi än gick så fick de snea blickar, och ofta brukade folk attackera oss. Vi hade ju dödat den som kunde rädda dem, den som kunde stoppa det fasansfulla kriget.

Självklart så fick jag reda på allt senare i livet. Jag kunde inte förstå, jag kan fortfarande inte förstå. Varför? Varför skylla på någon annan, som redan är utstött? Och varför de vet att det var någon i Eld Nationen som gjorde det, så är det väl ingen fråga om att det var någon därifrån. Det kunde inte vara någon annan, eller?

Nu är de i alla fall anklagade, det finns inget de kan göra. Nu när mina föäldrar är försvunna, så finns det inget annat att göra än att gå raka vägen till Eld Nationen.

Kapitel 1: Mötet med hjälten

- Jag kommer att göra paj av dig!! Sa Yoh argt. Han har aldrig varit bra på att "förolämpa" folk.
- Erm, vi får väl se! Sa hon, medans hon, med hennes händer, sköt iväg en rätt så stor eld boll.
Yoh blev panik slagen. Han kunde inte göra så mycket med luft.
Varför måste jag ha luft som element?!. Tänkte Yoh medans hans blå hår sveptes åt sidan av luften, som kom från eldbollen. Hans korta längd har aldrig varit en fördel. Inte ens nu, när bollen kunde krossa hela hans kropp. Precis innan bollen skulle träffa honom så.."

Jag vaknade omringad av gräs. Det var mörkt. Väldigt mörkt. Lite längre framför mig kunde jag se skog med höga träd, som liknade stora monster nu i natt mörkret. Jag såg hur stjärnorna blinkade i natt mörkret. Månen var vit, helt krit vit. Det var en rätt så läskig syn.
- Men, vad gör du ute så sent?! Kom in, eller vill du ligga kvar där? Det är väl inte så bekvämt där ute?! Hörde han sin mamma ropa från altanen.
- Jo mamma. Det är jätte mysigt här ute! Så ensam som jag är...i mörkret, helt, helt ensam!
Notera mitt försök att vara rolig, det händer aldrig att någon skrattar förutom jag själv.

Så efter att att jag spenderat resten av natten innomhus, så gick jag upp tidigt för att handla frukost åt familjen. Vid marknaden var det propp fullt med människor. Vid ett tillfälle försökte jag till och med krypa mig förbi folkmassan, för att komma fram till "Grönskaksbordet". Även om jag inte kunde se folks ansikten, eller ens se om de verkligen tittade. Men det kändes som om alla blickar skar genom mig. Det brändes på min rygg när jag gick förbi han som ägde "Grönsaksbordet". Alla blickar var så skarpa att mina ben nästan vek under mig.
- Kan inte folk sluta stirra?! Tänkte jag medans jag slingrade mig förbi folkmassan, och tillbaka till där jag bodde.

När jag då kom fram till mitt hus, så märkte jag att dörren var på gräsmattan, och när jag gick närmare, det hål som nu skulle föreställa min dörr, så såg jag massa bränn märken på sidorna. Som om någon hade brännt ned dörren tills den till slut inte kunde hålla sig kvar. Det är bara vissa personer som kan använda eld på det viset! Jag sprang in. Framför mig så låg köksredskap utslängda överallt, stolar saknade ben, mattorna låg slängda utanför, brännmärken på väggarna m.m.
Man kunde verkligen se att det hade varit en rätt så stor strid, mellan två element. Eld och Luft.

I min förtvivlan om vad som hade hände, la jag mig på köksbordet. Jag visste inte vart jag skulle ta mig till. Det var då jag hörde steg utanför. Jag reste mig upp och väntade på det värsta.
- Yoh! Är du där?! Vi hade tänkt att hälsa på dig! Det är Tommy och Kara! Hörde jag en stark röst. Det var mina vänner!
- Vart är du?! Hörde jag Tommy säga, när han var precis vid ingången till köket.
- Jaha oj.. Hörde jag honom muttra när han såg mig. Kara kom fram till mig och frågade vad som hade hänt, hon hade elementet vatten. Ljust, kort hår. Hon var rätt så kort faktiskt, till skillnad från Tommy som var tre huvuden högre än mig. Han hade elementet jord. Han hade mörkt hår, och var lika smart som ett ekollon.

Då jag hade berättat allt, även om drömmen som jag hade natten innan.
- Så vadå? Är dina föräldrar försvunna, eller? Sa Tommy lite lugnt.
- Det var ju exakt det han sa! Jävla åsna! Kara hade också ett vädligt kort temperament. Kunde bli arg för ingenting.
- Äh, du är bara avundsjuk för att jag vet vem som kidnappat hans föräldrar! Sa Tommy stolt.
- Jaha! Och vilka kan det vara? Kanske han visste något om det, så jag frågade.
- ELDMÄNNISKOR!!! Tommy ropa så jag nästan föll omkull. Eller jag gjorde faktiskt det. Medans Kara och Tommy skrek åt varandrea, så hittade jag ett brev, under bordet hittade jag det.
- Hallå kolla, jag har hittat ett brev! Ropade jag.
- Från vem? Läs det då! Sa tommy medans han hoppade runt som eb studsboll.
- Jaja! Ta't lugnt. Sa jag medans jag reste mig upp, och en engång satte mig på bordet.