Kapitel 2: Brevet

Jag öppnade brevet. Jag kunde se att den som skrivit brevet, hade haft problem med att skriva. Det var väldigt suddigt, och det var bläckfläckor överallt.
Det var nästan svårt att läsa.

" Hej.. Jag vet att du säkert är rädd och undrar vart dina föräldrar är. Det jag kommer att berätta nu är säkert tungt för dig. Jag vill inte att du ska bli arg och riva sönder brevet. Därför så vill jag att du tar ett djupt andetag, och lugnar ned dig... Så, jag är en av Kalltah's bästa undersåtare, medhjälpare, högrahand, eller om du nu vill kalla det assistent. Men var inte rädd, det är inte så att jag vill vara med i hans parti. Det är därför jag skrivit det här brevet.
Dina föräldrar har blivit tillfångatagna av Eld rikets here, Kalltah. Jag vet att du säkert känner dig stressad, och arg just nu. Men ta inga förhastade slutsattser! Jag ska hjälpa dig att få tillbaka dina föräldrar.
Men då måste du komma hit.
Du måste fara från Luft Nationen, och komma hit till Eld Nationen. Du ska mötta mig vid Eld kammarens slott. Där ska du fråga efter "Sonen, Den mäktige". Du kommer att bli eskorterad till mitt kontor, och där ska vi planera en plan som ska rädda dina föräldrar.
Du vill väl inte vara ensam med allt det du får stå ut med..."

Efter jag läst brevet högt, så skrek Tommy till.
"Jaha! Då drar vi till Eld landet!!" Tommy förstod verkligen inte vad de var tvugna att gå igenom.

"Vad snackar du om?! Vet du var Eld Nationen ligger?!" Kara skrek högt. Det gjorde ont i mitt öra, eftersom Kara var väldigt nära mig.

"Snälla lugna ner er! Ni behöver inte gå, jag ska göra det själv. Det är för farligt." Jag ville inte att de skulle tjafsa. Speciellt nu när de inte skulle följa med. Det skulle bli för farligt. Jag menar, det här är Eld Nationen! De som har eld som element, och är väldigt aggresiva.

Eld Nationen har förändrats.
Förut brukade det vara harmoniskt. Men sen gick Eld Nationen till attack. Den enda som kunde rädda världen var en ung man vid namn Xio.
Xio var, vid den tiden, den enda som kunde mer än två element. Det var väldigt få som kunde "hantera" flera element på samma gång. Självklart fanns det fler än Xio som kunde fler element. Men eftersom att han hade mer kunskaper och visste mycket mer om Eld Nationen, så sågs han som det största hotet.

Xio bodde i Eld Nationen. Han var också en av Kalltah's, just nu Eld Nationens herre, bästa vänner. Men eftersom att Eld Nationen var vid krig vid den tiden, så ville de inte att Xio skulle stoppa dem. Så de anlitade de någon för att kunna stoppa Xio, som kunde döda Xio. De behövde någon som kände Xio, någon som Xio aldrig trott skulle döda honom. Typ som en vän, kanske. Eftersom att Kalltah's pappa var ledare under den tiden, så fick Kalltah uppdraget.

Efter ett tag så märkte folk från Eld Nationen att Xio aldrig kom ut längre, eller att de inte hade sett honom alls. Senare hittades han död, i sitt rum. Utan huvud.

Den hemska nyheten nådde världen över. Och ingen var särskillt glada, förutom Eld Nationens armé, förstås. Men inte bara var han död, någon hade gjort så att det såg ut som om någon annan gjort det. Inte en Eld tämjare. Inte en från Eld nationen alls. Det såg ut som om demoner gjort det. Luft demoner. Det fanns bara en familj som var Luft demoner i Eld Nationen. Min familj.

Vid den tiden var jag bara ett nyfödd barn. Jag förstod inte att det inte var en vidare bra ideé att fortsätta att bo i Eld Nationen. Vi blev utvisade från landet, och det blev våra vänner också. Ledaren hade sagt att de som var nära min familj kunde också vara inblandade i mordet på Xio.

Vart vi än gick så fick de snea blickar, och ofta brukade folk attackera oss. Vi hade ju dödat den som kunde rädda dem, den som kunde stoppa det fasansfulla kriget.

Självklart så fick jag reda på allt senare i livet. Jag kunde inte förstå, jag kan fortfarande inte förstå. Varför? Varför skylla på någon annan, som redan är utstött? Och varför de vet att det var någon i Eld Nationen som gjorde det, så är det väl ingen fråga om att det var någon därifrån. Det kunde inte vara någon annan, eller?

Nu är de i alla fall anklagade, det finns inget de kan göra. Nu när mina föäldrar är försvunna, så finns det inget annat att göra än att gå raka vägen till Eld Nationen.

Kapitel 1: Mötet med hjälten

- Jag kommer att göra paj av dig!! Sa Yoh argt. Han har aldrig varit bra på att "förolämpa" folk.
- Erm, vi får väl se! Sa hon, medans hon, med hennes händer, sköt iväg en rätt så stor eld boll.
Yoh blev panik slagen. Han kunde inte göra så mycket med luft.
Varför måste jag ha luft som element?!. Tänkte Yoh medans hans blå hår sveptes åt sidan av luften, som kom från eldbollen. Hans korta längd har aldrig varit en fördel. Inte ens nu, när bollen kunde krossa hela hans kropp. Precis innan bollen skulle träffa honom så.."

Jag vaknade omringad av gräs. Det var mörkt. Väldigt mörkt. Lite längre framför mig kunde jag se skog med höga träd, som liknade stora monster nu i natt mörkret. Jag såg hur stjärnorna blinkade i natt mörkret. Månen var vit, helt krit vit. Det var en rätt så läskig syn.
- Men, vad gör du ute så sent?! Kom in, eller vill du ligga kvar där? Det är väl inte så bekvämt där ute?! Hörde han sin mamma ropa från altanen.
- Jo mamma. Det är jätte mysigt här ute! Så ensam som jag är...i mörkret, helt, helt ensam!
Notera mitt försök att vara rolig, det händer aldrig att någon skrattar förutom jag själv.

Så efter att att jag spenderat resten av natten innomhus, så gick jag upp tidigt för att handla frukost åt familjen. Vid marknaden var det propp fullt med människor. Vid ett tillfälle försökte jag till och med krypa mig förbi folkmassan, för att komma fram till "Grönskaksbordet". Även om jag inte kunde se folks ansikten, eller ens se om de verkligen tittade. Men det kändes som om alla blickar skar genom mig. Det brändes på min rygg när jag gick förbi han som ägde "Grönsaksbordet". Alla blickar var så skarpa att mina ben nästan vek under mig.
- Kan inte folk sluta stirra?! Tänkte jag medans jag slingrade mig förbi folkmassan, och tillbaka till där jag bodde.

När jag då kom fram till mitt hus, så märkte jag att dörren var på gräsmattan, och när jag gick närmare, det hål som nu skulle föreställa min dörr, så såg jag massa bränn märken på sidorna. Som om någon hade brännt ned dörren tills den till slut inte kunde hålla sig kvar. Det är bara vissa personer som kan använda eld på det viset! Jag sprang in. Framför mig så låg köksredskap utslängda överallt, stolar saknade ben, mattorna låg slängda utanför, brännmärken på väggarna m.m.
Man kunde verkligen se att det hade varit en rätt så stor strid, mellan två element. Eld och Luft.

I min förtvivlan om vad som hade hände, la jag mig på köksbordet. Jag visste inte vart jag skulle ta mig till. Det var då jag hörde steg utanför. Jag reste mig upp och väntade på det värsta.
- Yoh! Är du där?! Vi hade tänkt att hälsa på dig! Det är Tommy och Kara! Hörde jag en stark röst. Det var mina vänner!
- Vart är du?! Hörde jag Tommy säga, när han var precis vid ingången till köket.
- Jaha oj.. Hörde jag honom muttra när han såg mig. Kara kom fram till mig och frågade vad som hade hänt, hon hade elementet vatten. Ljust, kort hår. Hon var rätt så kort faktiskt, till skillnad från Tommy som var tre huvuden högre än mig. Han hade elementet jord. Han hade mörkt hår, och var lika smart som ett ekollon.

Då jag hade berättat allt, även om drömmen som jag hade natten innan.
- Så vadå? Är dina föräldrar försvunna, eller? Sa Tommy lite lugnt.
- Det var ju exakt det han sa! Jävla åsna! Kara hade också ett vädligt kort temperament. Kunde bli arg för ingenting.
- Äh, du är bara avundsjuk för att jag vet vem som kidnappat hans föräldrar! Sa Tommy stolt.
- Jaha! Och vilka kan det vara? Kanske han visste något om det, så jag frågade.
- ELDMÄNNISKOR!!! Tommy ropa så jag nästan föll omkull. Eller jag gjorde faktiskt det. Medans Kara och Tommy skrek åt varandrea, så hittade jag ett brev, under bordet hittade jag det.
- Hallå kolla, jag har hittat ett brev! Ropade jag.
- Från vem? Läs det då! Sa tommy medans han hoppade runt som eb studsboll.
- Jaja! Ta't lugnt. Sa jag medans jag reste mig upp, och en engång satte mig på bordet.