Kapitel 1: Mötet med hjälten

- Jag kommer att göra paj av dig!! Sa Yoh argt. Han har aldrig varit bra på att "förolämpa" folk.
- Erm, vi får väl se! Sa hon, medans hon, med hennes händer, sköt iväg en rätt så stor eld boll.
Yoh blev panik slagen. Han kunde inte göra så mycket med luft.
Varför måste jag ha luft som element?!. Tänkte Yoh medans hans blå hår sveptes åt sidan av luften, som kom från eldbollen. Hans korta längd har aldrig varit en fördel. Inte ens nu, när bollen kunde krossa hela hans kropp. Precis innan bollen skulle träffa honom så.."

Jag vaknade omringad av gräs. Det var mörkt. Väldigt mörkt. Lite längre framför mig kunde jag se skog med höga träd, som liknade stora monster nu i natt mörkret. Jag såg hur stjärnorna blinkade i natt mörkret. Månen var vit, helt krit vit. Det var en rätt så läskig syn.
- Men, vad gör du ute så sent?! Kom in, eller vill du ligga kvar där? Det är väl inte så bekvämt där ute?! Hörde han sin mamma ropa från altanen.
- Jo mamma. Det är jätte mysigt här ute! Så ensam som jag är...i mörkret, helt, helt ensam!
Notera mitt försök att vara rolig, det händer aldrig att någon skrattar förutom jag själv.

Så efter att att jag spenderat resten av natten innomhus, så gick jag upp tidigt för att handla frukost åt familjen. Vid marknaden var det propp fullt med människor. Vid ett tillfälle försökte jag till och med krypa mig förbi folkmassan, för att komma fram till "Grönskaksbordet". Även om jag inte kunde se folks ansikten, eller ens se om de verkligen tittade. Men det kändes som om alla blickar skar genom mig. Det brändes på min rygg när jag gick förbi han som ägde "Grönsaksbordet". Alla blickar var så skarpa att mina ben nästan vek under mig.
- Kan inte folk sluta stirra?! Tänkte jag medans jag slingrade mig förbi folkmassan, och tillbaka till där jag bodde.

När jag då kom fram till mitt hus, så märkte jag att dörren var på gräsmattan, och när jag gick närmare, det hål som nu skulle föreställa min dörr, så såg jag massa bränn märken på sidorna. Som om någon hade brännt ned dörren tills den till slut inte kunde hålla sig kvar. Det är bara vissa personer som kan använda eld på det viset! Jag sprang in. Framför mig så låg köksredskap utslängda överallt, stolar saknade ben, mattorna låg slängda utanför, brännmärken på väggarna m.m.
Man kunde verkligen se att det hade varit en rätt så stor strid, mellan två element. Eld och Luft.

I min förtvivlan om vad som hade hände, la jag mig på köksbordet. Jag visste inte vart jag skulle ta mig till. Det var då jag hörde steg utanför. Jag reste mig upp och väntade på det värsta.
- Yoh! Är du där?! Vi hade tänkt att hälsa på dig! Det är Tommy och Kara! Hörde jag en stark röst. Det var mina vänner!
- Vart är du?! Hörde jag Tommy säga, när han var precis vid ingången till köket.
- Jaha oj.. Hörde jag honom muttra när han såg mig. Kara kom fram till mig och frågade vad som hade hänt, hon hade elementet vatten. Ljust, kort hår. Hon var rätt så kort faktiskt, till skillnad från Tommy som var tre huvuden högre än mig. Han hade elementet jord. Han hade mörkt hår, och var lika smart som ett ekollon.

Då jag hade berättat allt, även om drömmen som jag hade natten innan.
- Så vadå? Är dina föräldrar försvunna, eller? Sa Tommy lite lugnt.
- Det var ju exakt det han sa! Jävla åsna! Kara hade också ett vädligt kort temperament. Kunde bli arg för ingenting.
- Äh, du är bara avundsjuk för att jag vet vem som kidnappat hans föräldrar! Sa Tommy stolt.
- Jaha! Och vilka kan det vara? Kanske han visste något om det, så jag frågade.
- ELDMÄNNISKOR!!! Tommy ropa så jag nästan föll omkull. Eller jag gjorde faktiskt det. Medans Kara och Tommy skrek åt varandrea, så hittade jag ett brev, under bordet hittade jag det.
- Hallå kolla, jag har hittat ett brev! Ropade jag.
- Från vem? Läs det då! Sa tommy medans han hoppade runt som eb studsboll.
- Jaja! Ta't lugnt. Sa jag medans jag reste mig upp, och en engång satte mig på bordet.